Idag har Alexander varit jättetrött. Han har sovit sig igenom nästan hela dagen, och inte velat nappa mer än några små klunkar vid ett tillfälle.
Genast blir man förstås orolig – är han på väg att bli sämre…?
Men jag hoppas att det bara är en naturlig del av hans prematuritet, att han är betydligt tröttare vissa dagar och piggare andra. Och så har han ju den öppna duktusen i hjärtat som påverkar hans ork överlag, det är lite jobbigt bara att andas så att andas och äta är en rejäl utmaning för honom.
Mitt lilla knytte.
Ikväll hade vi tänkt bada honom. Vi har gjort det en gång tidigare och som han njöt av det! Total sötchock att se honom där i badkaret dessutom, för att inte tala om hur gullig han var inlindad i en frottéhandduk efteråt…
Men eftersom han varit så trött så avvaktar vi tills imorgon, förhoppningsvis blir det ett litet dopp för honom då istället.
Nu ska jag gömma mitt slitna ansikte bakom ett par stora solisar och smita ut för en kort och snabb promenad runt sjukhuset, jag har inte fått någon luft idag.
Och bara så att ni fattar HUR sliten jag verkligen ser ut för tillfället så kan jag berätta att servitören på pizzahaket där min sambo och jag för ett par dagar sedan köpte lite mat, sa till mig med en nick mot min sambo ”han är din son eller?”.
Mmm.
Underbart, precis vad jag behövde höra.
Men jag blev faktiskt inte ens förnärmad, utan sa bara att ”vet du, jag FÖRSTÅR faktiskt att du tror att han är det för jag är så jäkla sliten, men nej, han är faktiskt min man”.
En skur med generade ursäkter kom då givetvis från den stackars servitören, medan jag fortsatte att säga att han inte alls behövde be om ursäkt, han hade ju bara observerat nuläget och dragit vad han tyckte var den rimligaste slutsatsen rörande vilken sorts relation jag hade till den stilige unge mannen vid min sida. Haha.
Då var det värre den gången för flera år sedan när jag åkte för att möta upp min sambo i Trosa där han var med i en regatta – detta var precis i början av vårt förhållande. Min sambo råkade dessvärre skada handen under en seglingarna och jag fick möta upp honom på akuten på Södertälje sjukhus istället.
Där satt jag bredvid honom medan den unga kvinnliga AT-läkaren sydde ihop hans finger, och plötsligt vänder hon sig till mig och säger ”hur var det nu, sa du att du är hans mamma?”
Då höll jag faktiskt på att skämmas ihjäl, särskilt eftersom jag inte alls kände mig speciellt sliten då utan snarare var lite uppiffad inför vår träff. Följaktligen ville jag bara sjunka genom golvet och kände mig som världens barnarövare typ.
Min sambo däremot, som låg på en brits i blodiga kläder och fick handen ihopsydd, började fnissa nästan hysteriskt – han tyckte att det var vansinnigt roligt och garvade bara ännu mer när läkaren blev så generad att hon blev alldeles högröd i ansiktet då hon insåg att vi faktiskt var ett par. Ett par ute på en av sina första dejter, dessutom…
Oh lord, those were the days.
Puss på er så länge!