Idag har det varit en skitjobbig dag.

Jag kände i morse hur det bara rann över för mig – jag orkar inte ha fler personer som kommer med olika direktiv om hur jag ska göra eller inte göra med mitt barn. Ena sekunden blir jag ifrågasatt för att jag inte tränar honom i att suga på nappflaska i tillräcklig utsträckning, nästa sekund får jag höra att jag stressar min son om jag nappar honom.

I dåliga stunder känns det som att det är hur mycket vårdpersonal som helst som springer skytteltrafik in och ut ur vårt rum, och alla säger olika saker: ”Väck honom inte om han sover, han behöver sin sömn!”. ”Han verkar väldigt trött, du ska inte vara rädd för att väcka honom, han behöver ju stimuleras!”. ”Ge honom Lactulos till varje måltid om han verkar ha för fast avföring!” (jättelätt för mig att bedöma förresten som aldrig har sett bebisbajs tidigare i hela mitt liv typ). ”Nej, Lactulos ska du undvika, låt tarmarna jobba själva! Här, kör upp den här plastslangen i ändan på honom istället”.

Osv, osv…

Så i morse när jag utan någon förvarning fick veta att Alexander skulle träffa en sjukgymnast så fixade jag helt enkelt inte att hålla ihop riktigt -

när sjukgymnasten gav mig ytterligare en massa instruktioner och tips, några nya och några som jag redan fått i tusen olika versioner, så brast det för mig och jag började stortjuta.

Det blev bara för mycket när hon var den tredje eller fjärde personen som bara under förmiddagen stod och droppade mjölk i mungipan på min son så att det rann ner över hela hans lilla ansikte och hals och sa att ”ett litet knep kan ju vara att få honom att känna smaken av mjölken så här…”  varpå Alexander givetvis knep ihop alltmer frenetiskt med sina små läppar ju kladdigare han blev.

Man känner sig så… maktlös.

Utelämnad i händerna på en massa andra människor i ett läge där man inget hellre vill än att kunna rå om sig själv och sitt barn.

Missförstå mig inte nu – dom allra flesta här på Neo är verkligen jätte, jättesnälla. Men det är så många experter, så många kockar i samma soppa så att säga. Och jag ser ju min son 24 timmar om dygnet (nästan bokstavligen, med tanke på att jag aldrig sover mer än 1,5-2 timmar i streck mellan matningar, temp, vägning, medicineringar, blöjbyten mm) vilket såklart medför att jag börjar lära känna honom så väl att jag ofta vet redan från början när någon av sjuksyrrorna ska göra någonting med honom ifall det är läge eller ej. Oavsett alla expertråd i världen.

Så ja, så började alltså min dag idag. Sen har jag mer eller mindre gråtit hela tiden, till och från. Men kanske behövde jag det. Lätta på trycket lite.

Jag hoppas att det känns bättre imorgon.

Puss till er alla därute, tack för att ni finns ♥

Idag har en liten krabat fyllt tre veckor.

Jag är så tacksam över att han kommit till oss! Kärleken är oändlig, så är det bara.

Otroligt också att vi varit här på neonatalen i tre veckor. Jag har helt tappat tidsuppfattningen, vet knappt längre vilken veckodag det är, sånt spelar liksom ingen roll här inne. Dom gånger jag kommer ut utanför sjukhuset blir jag lika förvånad varje gång över vilket underbart sommarväder det är – det känns på nåt sätt märkligt att livet och sommaren och allt annat utanför löper vidare som om inget har hänt.

Man är ur fas när man är här inne helt enkelt.

Alexander har begått stordåd idag på sin treveckors-fölsis; nästan 30 ml mjölkersättning orkade han dricka på flaska, vilket kanske inte säger någon utanför neonatalbubblan så mycket men det är en jätteseger för oss.

Jag har tagit till mig alla era kommentarer, även fast jag inte har möjlighet att besvara dom just nu så läser jag allt ni skriver och det betyder ENORMT mycket för mig ska ni veta. Och ni är många som även delar med er av era egna erfarenheter – tack!!

Så nu flaskmatar jag min son när JAG bedömer att han orkar och har lust. Och det har genast visat sig vara mycket bättre, både för Alexander och för mig.

Men jag får jobba med det där, varje dag. Att förhålla mig till allt och alla runt omkring mig här på neonatalen är en gigantisk utmaning, och jag känner mig sårbar och utsatt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Så jag måste ta en dag i taget. Att tänka i längre perspektiv än så blir det alldeles för tungt.

So – one day at a time.

Dessa bilder är från när Alexander fick dricka ur flaska och smaka på mjölk för allra första gången. Det var sjuksköterskan Marie som visade oss (och Alexander) hur man gör när man flaskmatar – jag älskar Alexanders till en början mycket skeptiska min, haha! Han tittar först på Marie och sen på mig med en blick som verkar säga ”mamma, är du riktigt säker på att det här är en sån bra idé…?!”

Men sen efter ett tag så lyser han liksom upp, och ser ut att tänka att ”hmm, tja, detta var kanske inte så dumt ändå!”

Mitt lilla Lejonhjärta.

3 veckor idag.

♥

Idag har Alexander varit jättetrött. Han har sovit sig igenom nästan hela dagen, och inte velat nappa mer än några små klunkar vid ett tillfälle.

Genast blir man förstås orolig – är han på väg att bli sämre…?

Men jag hoppas att det bara är en naturlig del av hans prematuritet, att han är betydligt tröttare vissa dagar och piggare andra. Och så har han ju den öppna duktusen i hjärtat som påverkar hans ork överlag, det är lite jobbigt bara att andas så att andas och äta är en rejäl utmaning för honom.

Mitt lilla knytte.

Ikväll hade vi tänkt bada honom. Vi har gjort det en gång tidigare och som han njöt av det! Total sötchock att se honom där i badkaret dessutom, för att inte tala om hur gullig han var inlindad i en frottéhandduk efteråt…

Men eftersom han varit så trött så avvaktar vi tills imorgon, förhoppningsvis blir det ett litet dopp för honom då istället.

Nu ska jag gömma mitt slitna ansikte bakom ett par stora solisar och smita ut för en kort och snabb promenad runt sjukhuset, jag har inte fått någon luft idag.

Och bara så att ni fattar HUR sliten jag verkligen ser ut för tillfället så kan jag berätta att servitören på pizzahaket där min sambo och jag för ett par dagar sedan köpte lite mat, sa till mig med en nick mot min sambo ”han är din son eller?”.

Mmm.

Underbart, precis vad jag behövde höra.

Men jag blev faktiskt inte ens förnärmad, utan sa bara att ”vet du, jag FÖRSTÅR faktiskt att du tror att han är det för jag är så jäkla sliten, men nej, han är faktiskt min man”.

En skur med generade ursäkter kom då givetvis från den stackars servitören, medan jag fortsatte att säga att han inte alls behövde be om ursäkt, han hade ju bara observerat nuläget och dragit vad han tyckte var den rimligaste slutsatsen rörande vilken sorts relation jag hade till den stilige unge mannen vid min sida. Haha.

Då var det värre den gången för flera år sedan när jag åkte för att möta upp min sambo i Trosa där han var med i en regatta – detta var precis i början av vårt förhållande. Min sambo råkade dessvärre skada handen under en seglingarna och jag fick möta upp honom på akuten på Södertälje sjukhus istället.

Där satt jag bredvid honom medan den unga kvinnliga AT-läkaren sydde ihop hans finger, och plötsligt vänder hon sig till mig och säger ”hur var det nu, sa du att du är hans mamma?”

Då höll jag faktiskt på att skämmas ihjäl, särskilt eftersom jag inte alls kände mig speciellt sliten då utan snarare var lite uppiffad inför vår träff. Följaktligen ville jag bara sjunka genom golvet och kände mig som världens barnarövare typ.

Min sambo däremot, som låg på en brits i blodiga kläder och fick handen ihopsydd, började fnissa nästan hysteriskt – han tyckte att det var vansinnigt roligt och garvade bara ännu mer när läkaren blev så generad att hon blev alldeles högröd i ansiktet då hon insåg att vi faktiskt var ett par. Ett par ute på en av sina första dejter, dessutom…

Oh lord, those were the days.

Puss på er så länge!

Jag har en sån ENORM längtan efter att få komma hem. Efter att få ta med mig Alexander från sjukhuset och bo med honom hemma, bara vi, bara familjen.

Just nu känns det som att jag aldrig har längtat efter något så mycket, nånsin.

Vår lilla Lejonunge fortsätter i alla fall att äta ur nappflaskan, visserligen med varierande resultat men ändå – it´s a slow progress and I´m happy about it.

SO happy. ♥

Häromdagen var jag hemma på ”permis” en liten stund från sjukhuset – dock inte med Alexander utan ensam. Precis innan han föddes så hade jag varit inne på Confident Living och beställt sängkläder till hans spjälsäng.

Paketet stod oöppnat hemma i sovrummet, bredvid den tomma barnsängen.

Plötsligt så kändes det oerhört viktigt att få öppna upp det, ta fram det mjuka innehållet och bädda i ordning i Alexanders kommande sovplats.

Det blev något av en symbolisk handling, som att om sängen där hemma står redo och väntar på honom så kommer han att få komma hem fortare.

Det fina bäddsetet i vitt och ljust grått kommer från ljuvliga Mille Notti, mitt eget favoritmärke på sängkläder. Klart att Alexander ska ha lika lena lakan som sin mami!

Där på Confident Living hittade jag också täcke och kudde från samma märke, härligt fluffiga och sköna.

Sen placerade jag en liten lejon-Diinglis på kudden också, och visualiserade hur min egen Lejonunge snart kommer att ligga och sussa där i sängen.

Ååh, som jag längtar…

Alexander håller som sagt på att lära sig att dricka själv, men han behöver fortfarande matas med sond för att få i sig tillräckligt.

Och det där med att sondmatas kan vara både mysigt och… tja, lite mindre mysigt ibland, av minspelet att döma.
 
Håll tillgodo, mina damer och herrar, the Four Faces of Sondmatning:

Den totala nöjdhetens ansikte…

Fortfarande ganska nöjd och glad!

”Nehepp – nu har jag tröttnat på det här!”

Not so happy anymore…

”I´m SO bored now, just saying”.

Han är inte särskilt poker-faced, vår lilla Lejonunge…

Hej vänner!

Sitter just nu i en väldigt awkward position i en av dom galonklädda fåtöljerna här i vårt rum på sjukhuset, med en liten krampande Alexander i knät (tarmarna som krånglar lite, stackarn). Vi jobbar på med matningen, han är så duktig!

Kom på att jag kanske borde fortsätta på den numera mycket utdragna förlossningsberättelsen, så vi hinner komma fram till slutet innan Alexander blir myndig, typ. Haha.

 Måste ju förresten visa er min Push-Present också!

Hade inte hört det begreppet tidigare, men som namnet avslöjar så är det den gåva kvinnan får av sin partner efter att hon fött det gemensamma barnet – cute!

Min underbara kille (min babydaddy som jag numera kallar honom ) överraskade mig med en liten berömd orange ask efter att Alexander hade kommit till världen… Innehållet var något tidlöst och klassiskt som jag älskar och har suktat efter, och som jag kommer att bära i princip jämt när jag lämnat sjukhuset:

Jag ville så gärna ha den här lite bredare modellen, och i färgen Hermès-orange och guld såklart. Men det var länge sen jag nämnde det för min man, så jag blev mäkta överraskad av att han mindes och hade köpt det till mig.

Push-Present alltså.

Det gillar vi.

Men vart var vi nu i förlossningsstoryn…?

Just det, jag låg inne i förlossningsrummet iklädd en gigant diaper, med min sambo sittandes (i huvudhöjd!) bredvid mig. Jag fick såna där elektroder fastspända på magen så att dom kunde mäta barnets hjärtfrekvens, och även kunde se hur mina värkar kom och gick.

Och från det att jag kom in till sjukhuset så eskalerade dom i ganska stadig takt, värkarna alltså. Det där att det hela skulle stanna av skedde förstås inte, precis som jag själv känt på mig från första stund.

Så jag låg där och fascinerades av vad som pågick, och det var en sån motsägelsefull upplevelse – även fast jag som sagt var fullt övertygad om att barnet skulle komma, så kunde jag samtidigt på ett känslomässigt plan inte fatta vad som hände. Det var lite ut-ut-kroppen-feeling över det hela, som en konstig dröm. Så känns det faktiskt fortfarande när jag tänker tillbaka på den där natten.

Overkligt men levande på en och samma gång.

En sak var jag dock väldigt på det klara med, och det var det där med smärtlindring. Eller epiduralen, närmare bestämt. Den var jag fast bestämd på att jag ville ha, och jag hade hört tillräckligt många skräckhistorier om fall där man väntat för länge med att ge den och så plötsligt var det ”försent”.

Det skulle INTE hända mig hade jag beslutat redan tidigare, så jag hade på allvar planerat att den dag jag åkte in till förlossningen så skulle jag ha en post-it-lapp fastklistrad i pannan där jag med stora bokstäver skrivit ”Jag SKA ha epidural I GOD TID” samt ”Ge mig även alla andra droger ni har”.

Detta var helt seriöst min plan, jag ville ha det skriftligt på ett ställe där det inte kunde missas eller ignoreras. Därav placeringen mitt i pannan.

Men nu hade jag alltså inte den där post-it-lappen, så jag kände att det var lika bra att deklarera mina önskemål muntligen så tidigt som möjligt. Det första jag sa när barnmorska nr 1 dök upp var således just det – ”jag vill ha epidural!!”, innan hon ens hann presentera sig…

Men det som sen är lite intressant är att det möjligen var först i slutet, precis innan krystvärkarna, som jag verkligen ville ha epiduralen för att jag tyckte att det gjorde så pass ont. Dessförinnan tjatade jag om den mer i så att säga förebyggande syfte, haha… Och detta trots att jag, enligt barnmorskorna, hade väldigt intensiva och aktiva värkar som verkligen drev förlossningsarbetet framåt i en ganska snabb takt. Två gånger kräktes jag också dessutom, illamåendet kom över mig jättesnabbt men passerade sen efter att jag kastat upp.

Jag blev förstås erbjuden lustgas, men det tackade jag nej till. Dels för att jag tyckte att det lät som nån sorts pseudobedövning, jag ville ha the real deal och ingenting annat (jag var verkligen målinriktad när det gällde den där epiduralen, haha!). Sen hade jag visserligen kunnat testa det där med lustgasen lite för nöjes skull, för att få prova på det liksom, men jag lät bli då jag tänkte att den kanske skulle få mig mer illamående och det hade jag ingen lust med.

Hur som helst är en spännande sak så här efter förlossningen, och även under den, att jag faktiskt inte tyckte att det gjorde så himla ont. Alltså inte sådär ont som jag hade väntat mig och fasat inför – jag tycker alltid att alla kvinnor pratar om hur obeskrivligt plågsam smärtan är.

Absolut, det GÖR ont. Men jag minns inte värkarna som så fruktansvärda som jag fått dom beskrivna för mig. Så om det kan lugna eller peppa nån annan första-gångs-mother-to-be så är det ju bra!

Men krystvärkarna däremot… I´m NOT a fan, om vi säger så. Men inte mest på grund av smärtan, för den kan man uthärda trots allt, utan mer för att krystvärkarna medför en sån otrolig obehagskänsla i hela kroppen.

Men mer om det nästa gång!

Då ska jag också berätta om barnmorska nr 3, Elisabeth, hon som var med mig ända till slutet och som jag betraktar som ”min” barnmorska. Och hennes sidekick Dina, som såg ut och förde sig som en afrikansk drottning och som gjorde mig både lugn och galen på samma gång.

Och så om krystvärkarna då. Enda gången under hela processen när jag faktiskt höll på att tappa fattningen, och bara kände att det här går inte.

Och om hur det ändå gick.

Hur han slutligen kom ut, lilla Lejonungen.

Puss så länge ♥

En liten lägesuppdatering känns på sin plats.

Dagarna på sjukhuset går liksom i ett, allt flyter ihop och trots att man ibland kan uppleva att tiden står still så har man på samma gång sällan lugn och ro. Det har varit svårt att finna plats och inte minst att uppbåda koncentration till bloggandet, även fast jag vill hålla er informerade. Er kommunikation och ert stöd har ibland varit det som har hållit mig uppe under den här perioden.

Det har hänt en hel del under dom senaste dagarna.

Det kanske största är att vi nu är hemma med Alexander – på permission visserligen, som det heter när man fortfarande är inskriven på avdelningen och gör återbesök varannan dag, men ändå – vi är HEMMA.

Vi har sovit hemma två nätter nu, och börjar så smått vänja oss. Sen kan jag samtidigt säga att det inte bara var härligt att få beskedet att vi skulle få åka hem, det har varit tvära kast, rörigt och bristande information och ganska mycket hets när Alexander väl började äta lite bättre – då skulle vi plötsligt hem så fort som möjligt, och känslan av att det handlade om att spara pengar går inte helt att skaka av sig. Kanske orkar jag berätta mer om dom där sista dagarna någon gång, just nu vill jag helst blicka framåt och lämna allt det där bakom oss.

Sen är det tyvärr så att Alexander troligtvis kommer att behöva opereras för sin ductus – hans hjärta är överbelastat och det påverkar hans andning och blodcirkulation. Han står på medicin nu som gör att han ändå fungerar fint för tillfället, men det är ingen långsiktig lösning.

Så det man nu väntar på är att han ska gå upp i vikt, bli lite större helt enkelt.

Varje vecka görs det ultraljud på hans hjärta för att kolla av status – oförändrat betyder att man kan avvakta tills han väger mellan tre och fem kg (vilket krävs för den typ av ingrepp man helst vill genomföra), en försämring kan innebära att man inte kan avvakta mer utan får göra en annan typ av operation nu med en gång.

Sen finns det fortfarande en liten möjlighet att ductusen stängs av sig självt nu medan vi väntar på att han ska gå upp i vikt, eller att den inte påverkar honom i samma utsträckning när han blir lite större. Men man har låtit oss förstå att vi ska vara beredda på att det kommer att bli en operation.

Till en början kunde jag knappt tänka på det utan att börja gråta. Jag tycker att det känns jättejobbigt men försöker nu att acceptera att om det blir så, ja, då blir det så.

Då ska vi klara av det också, helt enkelt. Tillsammans.

Men nu ska vi avsluta det här inlägget med något underbart härligt som hände idag (ni som följer oss på Instagram under @Glamourpsykologen har redan fått ta del av nyheten) – Lejonungen blev av med sonden idag!!

Visserligen på prov, vi ska tillbaka till sjukhuset på söndag för vägning och se om han klarat att få i sig tillräckligt med mat på egen hand, men alltså – vilken fantastisk känsla att se sitt barn helt utan vare sig slangar eller sladdar!! Att kunna krama och pussa honom utan att vara rädd för att något ska gå sönder eller hamna fel eller göra honom illa.

Ovärderligt, det är vad det är.

Fullkomligt ovärderligt.

♥

Hej mina fina vänner!

Idag var det dags för återbesök på sjukhuset. Det är en lite konstig känsla att vara tillbaka i den där byggnaden som vi bodde i under en dryg månad – då var den ju liksom hela ens värld, det var ytterst få gånger under den perioden som man ens gick ut för lite frisk luft.

Jag minns att jag ett tag nästan helt tappade greppet om tillvaron utanför, en gång när jag var tvungen att gå ut av nån anledning så promenerade jag helt sonika ut genom sjukhusdörrarna i rutiga pyjamasbyxor, sjukhusskjorta och oborstat hår och det slog mig inte förrän jag var ute på parkeringen att jag avvek rätt ordentligt från alla runt omkring mig och att det var både en och två personer som stirrade på min ovårdade uppenbarelse.

Så lite nervös var jag idag.

Nervös för att Alexander skulle ha gått ner i vikt, att dom skulle säga att han blivit sämre på nåt sätt.

Nu blev det som tur var inte så, han hade ökat i vikt, inte mycket men ändå. Tillräckligt för att han ska få fortsätta utan sondmatning tills nästa återbesök i övermorgon.

Bra kämpat Lejonungen, mami är SÅ stolt över dig! ♥

Nu ska jag strax lägga en ansiktsmask, och sen hoppa in i duschen. Det känns väldigt skönt att få börja hitta tillbaka till sig själv, sakta men säkert.

Att så att säga få komma ur flanellpyjamasen och i dom höga klackarna igen liksom.

Det känns som ett klart sundhetstecken.

Puss på er!

Jag minns så himla väl när jag fick hem bodyn till vänster på bilden! Jag hade beställt den och två andra från La Redoute men när dom väl kom så tänkte jag att neej, dom kommer att vara för små även när Alexander är nyfödd… Så pyttiga tyckte jag att dom var! Typiskt franska storlekar vet jag också att jag tänkte, haha.

Jämför nu den ”pyttelilla” bodyn från La Redoute med bodyn till höger i Alexanders nuvarande size… Man får lite perspektiv då minsann! Men han är på väg att växa i storlek 50 nu, han är lång men smal vår grabb. Sen gissar jag att när växandet väl kommer igång ordentligt så går det av bara farten så är han snart en 56a…

När vi låg inne på Neonatalen så kom en sköterska med fyra stycken uppsättningar kläder till Alexander i verkliga yttepyttestorlekar. Det visade sig att dom donerats till avdelningen av en grupp som syr upp kläder till prematura barn och sen skänker dom till sjukhuset – hur fint?!!

Här är glädjespridarnas blogg. Blir varm i hjärtat av deras omtänksamma initiativ!

♥

Alltså, jag kan inte nog säga hur underbart fantastiskt det känns att inte längre vara instängd på ett sjukhusrum! Dom första promenaderna med Alexander i vagnen kändes magiska.

Sen är han förvisso i ”karantän” fortfarande, han måste successivt vänja sig vid livet utanför sjukhuset och bygga upp ett försvar mot alla främmande bakterier. Så än så länge håller vi oss för oss själva; jag, sambon och Lejonungen, men vi ser väldigt mycket fram emot att så småningom kunna börja introducera honom för släkt och vänner. Och att kunna gå in på ett café eller i en affär med honom i vagnen, det är också sånt som vi fortfarande undviker.

Men, som man säger, den som väntar på nåt gott…

Det där med att gå med en barnvagn förresten – vilken vuxenkänsla, haha!

Lite overkligt nästan, första gången. Som att man har lånat den av någon och går och låtsas liksom. Låtsas vara stor.

Den där känslan av overklighet kan komma över mig lite då och då, jag kan titta på Alexander och tänka jag är din mamma. JAG ÄR DIN MAMMA.

Det är så ofattbart stort. Ett sånt otroligt privilegium att få ha den rollen i en annan människas liv. Att den kanske viktigaste och mest inflytelserika personen någonsin för honom är… JAG. Tillsammans med min sambo, Alexanders pappa, förstås.

Vi, tillsammans, kommer att skapa Alexanders barndom och ge honom minnen som ska följa honom livet ut.

Jag känner en enorm vördnad och stor respekt inför detta faktum.

I övrigt så tycker jag att vi steg för steg börjar finna balans i tillvaron igen, livet blev ju liksom helt uppochnervänt i somras när Alexander mycket oväntat gjorde sin (för) tidiga entré.

Har det förändrat mig som person, det här att ha barn?

Både ja och nej tror jag. Den frågan kommer jag nog att få återkomma till. På ett sätt är ju ingenting sig likt, men samtidigt så märker jag att jag ändå är väldigt mycket densamma som alltid. Samma strukturlösa, obotliga kvällsmänniska som stannar uppe tills alldeles för sent. Fast numera ligger det en liten knodd i ett babynäste bredvid mig i soffan.

Som sagt – lite overkligt ibland…

Nu ska vi snart kolla på nya säsongen av Suits här – älskarälskarälskar den serien!

Både för handlingen men lika mycket för dom snygga powerkvinnorna och deras überläckra officeoutfits. Vilket i sin tur ger mig mängder av komma-i-form-inspiration dessutom! På måndag sätter jag igång på allvar med den saken, för övrigt. Ser fram emot det.

Puss så länge, njut av lördagskvällen mina fina vänner!

♥

Oh lord, vilket jobbigt dygn vi har haft här… Jag tror det är Alexanders tarmar som krånglar, för han får ingen ro och vill bara bli buren, annars gråter han hjärtskärande (eh, läs: hysteriskt). Min sambo har varit borta några dagar, så man får snabbt jobba upp sina multiskills och lära sig att jonglera med flera saker samtidigt för att ens kunna genomföra dom mest basala grejer som att borsta tänderna eller äta ett mål mat… Kudos till alla mammor som är ensamstående på heltid, vilket ofattbart jobb dom gör!!

Och samtidigt som jag kan bli näst intill galen efter flera timmar av bebisgråt, så är jag ändå så tacksam över att Alexander har styrkan att gråta. Att han finns här hos oss, och mer och mer beter sig som en alldeles ”vanlig” bebis. Det är en en känsla som jag tror är oundviklig när man gått igenom det vi gjort, ens perspektiv förändras oundvikligen.

§

Jahapp, nu är jag tillbaka till datorn efter en liten paus när mitt barn slutligen, äntligen, gjorde en rejäl number 2. Efter det så är han sitt vanliga gosiga, mysiga och glada jag igen – hurra!

Man inser att man blivit en riktig mamma när en efterlängtad bajsblöja totally makes the day…

Nu ska jag preppa matflaskor till Lejonungen för att täcka nattens behov, å sen ska jag försöka få lite sömn. Hasta mañana amigos ♥

Alexander rockar fortfarande storlek 44, men jobbar stadigt med att öka på kroppsvolymen för att kunna fylla ut storlek 50!

Det här übersöta setet med body och byxor fick jag av mina snygga Glamourpsykolog-väninnor (vi var ju tre tjejer som hade en liten klubb under detta namn medan vi gick psykologlinjen på universitetet, som sen fick ge namnet till denna blogg!), som var så omtänksamma att dom skickade inte mindre än två söta outfits i stl 44 till Alexander medan vi fortfarande låg inne på sjukhuset.

Vi hade ju liksom inte ett enda klädesplagg som passade, förutom dom som så generöst hade donerats genom sjukhuset. (Och dom har han förövrigt nu vuxit ur nästan allihopa – jippie, det går framåt!).

Det fina setet kommer från Newbie som finns på Kappahl – dom har verkligen SÅ söta babygrejer!

Sen kombinerade jag med en liten nallemössa som jag hittat på HM, och så världens sötaste strumpor som syrran skickat i ett litet paket.

Alltså – hur cute?!!

Och när vi ändå talar om fantastiska Newbie, så kan jag ju visa den här jättegulliga lilla åkpåsen som vi bara längtar efter att få använda! Den kommer nämligen också därifrån, och var en mycket uppskattad present från Alexanders plastmormor. Får en ju nästan att se fram emot kallare tider…

Ja ni, babykläder ÄR nog bland det sötaste som finns. Har mer att visa er, men vi tar det lite peu à peu så vi inte riskerar en cuteness-overdose…

See u later people!

Kommer ni ihåg att jag innan Alexander kom skrev om att jag funderade på att köpa en självgungande babysitter?

Jag hade spanat runt lite och fastnat för en som jag visade här. Nåväl – det blev inte den jag köpte i slutändan, istället bestämde jag mig för denna:

En så kallad ”Swing n´ Bounce” från Graco!

Att det blev just den berodde på några saker som jag tyckte gjorde att den var bättre än dom andra modellerna jag tittat på – dels så blir själva stolen en riktig babysitter när jag lyfter av den från gungställningen (sitsen går att lyfta av på dom flesta modeller, men denna hade överlägset bästa så att säga ”självgungande” funktionen, dvs att bebisen själv kan få den att gunga genom att sparka med benen eller röra på överkroppen (det var en av er läsare som påminde mig om vikten av det här i kommentarsfältet, så tack för det!).

Sen var själva gungställningen lätt att vika ihop och flytta på, vilket jag tänkte kan vara praktiskt eftersom man ju vill ha sin bebis i det rum man befinner sig i för stunden. Och så slutligen så hade även Swing n´ Bounce en inbyggd massagefunktion i stolsitsen som man kan sätta på i två olika lägen, och den funkar oavsett om stolen är monterad i gungställningen eller står för sig självt på golvet.

Så nu när Alexander är här och äntligen får vistas hemma – vad blir mitt (eller ja, kanske snarare Alexanders) betyg på denna Swing n´Bounce…??

En bild ska ju säga mer än tusen ord sägs det, så tillåt mig därmed illustrera svaret på den frågan med följande foton:

Mm. Helt klart värd sina pengar, med andra ord. Den där massagen, eller lilla vibrationen som det snarare är, i stolen har verkligen en lugnande effekt på Alexander, och hjälper faktiskt dom gånger hans mage krampar lite. Och ännu bättre är det när han sitter i gungan – oftast vaggas han till sömns på bara någon minut.
Helt enkelt toppen, för både mamma och barn.

Jahapp, nog om det nu – idag är det vägning för Alexander, vilket alltid är ett lite nervöst moment. Även om den inte är lika stark som tidigare så finns ändå alltid rädslan över att han inte ska ha gått upp i vikt, att något ska vara fel. Men som sagt, jag känner mig tryggare för varje vecka när det gäller det där. Men ändå.

Så –  då kör vi onsdag!!

Och förresten, vet ni vem jag ska åka och hämta i eftermiddag??

♥ N.A.P.P.E. ♥

Äntligen blir familjen komplett.

I torsdags ringde telefonen och en blomsteraffär meddelade att dom hade ett blomsterbud till mig att leverera. Jag kunde för mitt liv inte komma på vem det kunde vara ifrån, min kille var hemma och sa att det inte var från honom – vem förutom han skulle vilja skicka blommor till mig, bara sådär?

Jag blev så mäkta förvånad och GLAD när den (eller dom, ska jag väl säga eftersom det var en sån där gullig 2-i-1 mamma-barn-bukett!) väl kom och jag såg avsändaren – min arbetsplats!

Men varför…?

Jo, för att Alexander är hemma. Och för att han nu officiellt är i sin 40e vecka och faktiskt, förmodligen, skulle ha anlänt i dagarna om han inte hade varit prematur.

Så nu ville mina fina kollegor hälsa honom välkommen, liksom ”på riktigt”.

Så himla rörande! ♥

Och alldeles särskilt rörande eftersom det inte är första uppvaktningen från min arbetsplats i samband med Alexanders ankomst.

När allt kändes som allra tyngst medan vi var inlagda på neonatalen, så meddelade plötsligt en av sjuksköterskorna att jag hade ett besök som väntade utanför slussen (man ”slussas” ju in på neonatalavdelningen genom flera dörrar för att hålla stället så sterilt som möjligt). Jag vinglade ut i pyjamasbyxor, osminkad och rödgråten och med håret på ända och undrade vem det var som hade kommit dit.

Och där utanför stod då alltså en kollega, och tillika vän förstås, fullastad med påsar. Hon gav mig den varmaste av kramar och hälsade från alla på jobbet.

Ovan ser ni godsakerna som gömde sig i papperspåsarna, det var allt från läsk och frukt och salta pretzels till fullkomligt underbara hembakta bullar och godis.

Och så världens sötaste present till Alexander:

…en liten mjuk lejonskallra!

Till en liten mjuk Lejonunge.

Så fint, och så perfekt.

Jag var så tacksam då, det betydde så otroligt mycket det där.

Och likadant var det faktiskt i torsdags. Just den dagen hade jag känt mig lite ledsen och nere, jag tror dom senaste två månadernas oro, stress och sömnbrist på nåt sätt hann ikapp mig.

Och då kommer dom här blommorna, och liksom gör hela min dag.

Så TACKSAM över att ha så underbara arbetskamrater!!

♥ ♥ ♥

Igår fyllde jag år.

40.

Hur jag känner inför det?

Ingenting särskilt faktiskt. Jag har inte riktigt hunnit reflektera över det ännu.

Det är så mycket annat som upptar min tid att det känns som att jag hellre hade skjutit upp den där födelsedagen ett halvår. Och kanske gör jag precis så; firar den ordentligt om några månader istället. Vi får se, dom bästa fester jag själv har hållit i har varit dom mycket spontana – när jag på en eftermiddag har ringt runt till alla mina vänner och slagit upp dörrarna för kalaset bara ett par timmar senare. Jag vill ju vara en sån där planerande person som sitter och handskriver inbjudningskort en månad i förväg, men jag blir nog aldrig sån…

Min son blir bara mer och mer ljuvlig för varje dag som går. Nu är han två månader gammal.

Två månader sedan han föddes alltså.

Känns snarare som en livstid faktiskt, så mycket som vi har gått igenom sedan dess.

Han är så väldigt snäll, min Alexander.

Så rar och gullig, visst kan han bli ledsen ibland men aldrig utan orsak och han lugnar sig för det mesta direkt om han får en kram. Jag vaggar honom och säger ”mami är här” och då drar han en djup suck och trycker sig nära, nära.

En riktig mysis är han.

Men det är ändå tufft för tillfället.

Jag har ju nämnt ibland att min man är borta mycket, men jag har aldrig gått in på hur mycket vi är isär. Jag är själv med Alexander dryga fem dygn av sju, och det tar på krafterna.

Vi håller på att genomföra några större livsförändringar för att vi ska kunna vara tillsammans mera, men sånt där tar tid och vår tidsplan blev ju helt uppochnervänd när Alexander kom så tidigt som han gjorde.

Så många stunder just nu känner jag mig ganska… ensam.

Och lite uppgiven, mitt i all babylycka.

Men, men.

Så är läget, vi får helt enkelt ta en sak i taget och försöka ha tålamod bara.

På bilderna ligger Alexander och myser i ekologiska bomullskläder som jag lite otippat hittade här. Dom ljuvliga lakanen från Mille Notti minns ni kanske att jag klickade hem härifrån.

(Där på Confident Living finns också täcket och kudden – jag vet att man ser lite olika på det där huruvida bebisar ska använda kudde eller ej, men för oss har det varit helt perfekt eftersom Alexander vill komma upp lite med huvudet och det hjälper också mot nästäppa att han ligger så. Så vi säger yes till kudde, med andra ord! )

Vi hörs snart igen, kramar till er alla från den nyblivna 40åringen… ♥ ♥

Jag blir både rörd och lite full i skratt när jag ser dom här bilderna (älskar hans uppsyn och knäppta händer )- dom togs på neonatalen när vår lille kämpe Alexander fortfarande sondmatades och inte var så stark som jag ändå upplever att han är idag. Jämförelsevis i alla fall.

Fast på ultraljudsundersökningen av Alexanders hjärta som vi var på nu i veckan så fick vi det tråkiga beskedet att hjärtat är lite sämre, fastän han upplevs att må bättre nu än tidigare.

Det är dock inget akut, men talar för att det kommer att bli en operation nu inom dom kommande månaderna.

Och fastän man var förberedd så blir man ändå lite rädd och besviken – man hoppas varje gång att läkaren ska titta upp från ultraljudsskärmen och utbrista ”nämen, en total själv-läkning har skett, ert barn är friskare än friskast!!”. 

Ja. Sådär sitter man och fantiserar och hoppas i tysthet medan läkaren röntgar Alexanders hjärta, lungor och hjärna. Och fastän man vet att det inte är logiskt, så blir man ändå lite nedstämd när det inte händer.

Men men.

Idag är det söndag, och jag njuter av att ha min sambo hemma och familjen samlad.

Familj.

Tänk att man har en sån nu.

Kramar till er ♥

Ps. Jag tänkte skriva att jag inte har glömt att jag ska avsluta min förlossningsberättelse, men då ljuger jag för det hade jag faktiskt. Men nu är jag påmind så slutet kommer!

Det här var den absolut sista bilden som togs på mig som gravid – senare samma natt gick vattnet när jag reste mig upp för att smita in till badrummet. Och sen kom han, Alexander.

Två månader för tidigt.

Kanske dags att vi tar å avslutar den där förlossningsberättelsen nu då mina vänner.

Bättre sent än aldrig, som man ju säger…

Men först vill jag berätta att veckan som passerat har varit asjobbig.

Jag vill inte vältra mig i det just nu, men sammanfattat kan jag säga att jag fick ett smärre trötthetssammanbrott, ringde hem min sambo i total panik och sen tog det ett par dygn innan jag började känna igen mig själv igen. Och detta först efter att jag tagit min tandborste och åkt till första bästa hotell och checkat in i ett enkelrum enbart för att efter att ha knaprat i mig några Stilnoct äntligen kunnat somna och sen sovit 14 timmar på raken.

Som sagt, framöver tror jag att vi ska prata lite mer om det här på bloggen, hur man trots att man vill vara världens bästa mamma (eller kanske just därför) kan halvt tappa förståndet av för lite sömn och för mycket bebisansvar.

Men det tar vi sen.

Nu är min man hemma, och han viker inte från min sida förrän vi bor ihop igen på full tid.

Bara två knappa veckor kvar till flytten nu.

Men förlossningen ja.

Den barnmorska som blev den som följde mig genom förlossningen ända till slutet var alltså den helt fantastiskt enastående Elisabeth, lite äldre än dom två barnmorskorna jag hann träffa där under natten innan hon gjorde entré och, som det kändes för mig i alla fall, tusen gånger mer erfaren. Hon tog kommandot direkt, och innan jag ens hann blinka hade hon bytt mina av både svett och andra kroppsvätskor genomblöta lakan. Jag och min sambo bara tittade på varandra i nån sorts samförstånd; nu kändes det tryggt.

Men om nu Elisabeth var effektiviteten själv, så blev jag lite full i skratt av kontrasten mellan henne och hennes högra hand, undersköterskan Dina.

Dina skred in i rummet i Elisabeths kölvatten, och då menar jag verkligen skred. Typ som en Lucia, eller kanske mer likt en drottning från fjärran land med sitt långa svarta flätade hår och vackra mörka hy. Hon talade med stillsam, djup röst på lite bruten svenska när hon kom in lite då och då och tittade till mig och försäkrade att allt skulle gå bra.

Det är ju på ett sätt betryggande med en sån lugn person under en sådan tilldragelse som en förlossning, men vid några tillfällen var hon faktiskt för lugn.

Som när en sån där ultraljudsgrej jag hade på magen plötsligt slutade fungera och Elisabeth tappade kontakten med Alexander, vi kunde inte längre höra hans hjärtslag eller se hans puls. Då sa hon åt Dina att snabbt hämta en ny sån där vad-det-nu-kallas som skulle sättas på min mage, och Dina skred iväg ut ur rummet.

För att sen, efter en alldeles för lång stund, komma tillbaka tomhänt.

Hon kunde inte hitta det Elisabeth hade bett om, men Elisabeth skickade direkt iväg henne igen och sa att vi behövde den-där-grejen och att det var bråttom.

Så när Dina återigen kommer tillbaka utan den, och bara stillsamt konstaterade att hon inte hittat någon, då brast det för mig. Jag vände mig mot Dina och grep tag i hennes vita rock och väste ”nu går du in i första bästa förlossningssal här bredvid min och SNOR DERAS, OM DU SÅ SKA SLITA DEN FRÅN MAGEN PÅ EN ANNAN KVINNA!!”.

Nu får vi hoppas att hon inte gjorde det, slet den från magen på en annan blivande mamma alltså, men tro det eller ej – Dina dök snart upp med en sån där ultraljudsmojäng i handen och meddelade glatt (men fortfarande mycket stillsamt) att hon faktiskt hade snott den från ett annat förlossningsrum…

Trots att jag hade väldigt intensiva värkar så hanterade jag dom ändå ganska bra. Så småningom fick jag den där epiduralen som jag var så rädd att det skulle bli försent för (såna skräckhistorier har man ju hört ganska många av) och visst var det en lättnad, men då var det ganska nära slutet och som sagt – jag hade fixat det ganska bra ändå. Mycket tack vare Elisabeths påminnelser om att ju mer jag spände mig desto ondare skulle det göra, så när värktopparna kom gjorde jag mitt bästa för att andas lugnt och slappna av. Självklart var min sambos stöd ovärderligt under hela förlossningen, han höll i mig och kramade mig när värkarna kom vilket fick mig att känna mig mindre ensam med bördan, så att säga.

Sen gick det ganska snabbt mot slutet. Jag hade viskat till min sambo att innan klockan 12 skulle vårt barn vara här, det bara visste jag, och någon gång efter klockan elva där på förmiddagen så kände jag bara plötsligt att holymoly, nu är han verkligen på väg!

”Tryck på knappen, tryck på knappen” flämtade jag till min sambo som inte var sen att pressa på larmknappen. Och vem kommer inglidandes tror ni?

Jo, Dina förstås.

”Elisabeth lite opptagen i annat rom” förklarade hon sävligt för mig, ”kommer snart”.

”Okej!” ropade jag tillbaka, ”men det är nog lite bråttom för nu tror jag barnet vill ut!”

Efter att ha klappat mig lite på armen lommade Dina iväg igen, föga påverkad av vad jag just sagt.

Sen dröjde det inte länge förrän jag var tvungen att trycka på larmknappen i panik, för nu kände jag att oavsett om Elisabeth var upptagen eller ej så var Alexander i snabbt antågande.

Något som vår efterlängtade barnmorska såg med en gång när hon dök upp i dörröppningen, så sen gick det väldigt fort och från ingenstans drog hon ut nån form av stöd att vila benen i och plötsligt skulle jag alltså krysta. Eller ja, i det läget så är ju trycket från bebisen så enormt att det känns som att man ska sprängas och man måste liksom krysta.

Och då, mina vänner, fick jag panik.

Det var så fruktansvärt obehagligt att känna att något inom mig pressade sig neråt med obönhörlig kraft, något som absolut inte skulle kunna komma ut den vägen, det blev jag plötsligt övertygad om. Jag såg mig runt i rummet och tänkte att herregud, dom tror verkligen att det här ska gå! Det är bara jag som har fattat att det här är en omöjlig ekvation, det kommer inte att gå att få ut denna jättekoloss via den lilla öppningen, HJÄÄÄLP!

Jag började hyperventilera och skrek rakt ut att ”det här gååår inte!!”.

Min sambo har berättat att det var ett par läskiga minuter när jag var helt panikslagen och Elisabeth och läkarteamet som hade tillkallats för att ta hand om Alexander när han väl kommit ut plötsligt blev väldigt allvarliga och bekymrade. Jag minns att jag hörde dom mumla något till varandra om att ”barnets hjärtslag var försvagade” och att ”barnet måste ut – nu!” och sen vände sig Elisabeth mot mig och sa med hög och auktoritär men ändå på något sätt lugnande röst att ”nu gör du det här, du klarar det. När nästa värk kommer, då pressar du allt du har”.

Och min sambo tog båda mina händer, jag minns hans ansikte alldeles framför mitt och hur hans ögon såg in i mina, uppmuntrande och stöttande. Och då, på något himla vis, så gjorde jag det. Jag tog i och pressade trots att det var den absolut mest obehagliga och läskiga känslan nånsin – jag var övertygad om att jag skulle spricka sönder från topp till tå ungefär.

(Vilket jag till min förvåning inte alls gjorde – tack vare min skickliga barnmorskas proffsiga grepp så gick jag inte sönder ens en millimeter. Otroligt.)

Jag behövde inte krysta många gånger innan Elisabeth plötsligt säger att ”en gång till, sen är han ute!”. Och sen – den där otroliga känslan när barnet glider ut, hal som en tvål.

Min sambo var så fokuserad på mig att när jag ropade ”han är här, han har kommit!” så blev han helt överrumplad. Sen lades Alexander faktiskt upp på mitt bröst en kort stund, något man oftast inte gör med prematura bebisar men läkarteamet gjorde bedömningen att han såg så pass stark ut att han klarade det.
Åååh, jag minns hur jag sa om och om igen till min man att ”se så sööt han är, titta så fin!”. Jag blir så full i skratt nu i efterhand när jag ser dom skakiga mobilbilder som min man knäppte under den stunden – lille Alexander är bedårande just för att han är min lille Alexander, men rent objektivt så ser jag ju att han ser ut som en liten hoptryckt lilafärgad Gremlin.

Mitt lilla monster. ♥

Sen lyftes Alexander ifrån mig, och läkarteamet tog vid. Han lades direkt i en kuvös som redan stod och väntade direkt utanför dörren, och sen bar det av mot neonatalavdelningen. Min sambo följde naturligtvis med honom, medan jag låg kvar och blev omhändertagen.

Jag har hört hur en del kvinnor inte vill något hellre än att sova efter sin förlossning, kanske inte minst dom som liksom jag anlänt till BB mitt i natten. Hade någon frågat mig innan, så hade jag helt klart trott att jag skulle tillhöra den skaran. Men icke – jag var superpigg!

Fullkomligt i gasen pladdrade jag glatt med all vårdpersonal som fanns i närheten, hög på hormoner förmodligen.

Ja ni.

Sen började den långa resan med att vårda Alexander på neonatalen, och att till slut, äntligen, få hem honom.

Vi fattade ju inte då hur länge han skulle stanna på sjukhuset, och hur påfrestande det skulle bli. Jag minns att min sambo frågade barnmorskan om hon trodde att vi kunde få åka hem med honom redan samma dag, och hur hon då tittade på oss med en blick som signalerade att vi inte alls hade förstått läget innan hon rakt ut svarade ”inte en chans”.

Men nu är han alltså hemma.

Och jag slås fortfarande, nästan varje dag, av att det – på riktigt – känns som ett underverk.

Mitt i flyttröran så har ändå utrymme funnits för ett historiskt möte.

Kusinmötet.

Min systerdotter J (som för övrigt mycket stolt visade upp sin framtandsglugg) fick träffa Alexander för första gången.

Jag blev både rörd och imponerad av hur varsamt och ansvarsfullt hon tog på sig rollen som ”storkusinen” och – som hon själv uttryckte det – ”bonusstorasyster” till Alexander, som själv verkade känna av att det plötsligt inte var en vuxen person som höll honom och därmed anpassade han sig genom att vara hur foglig som helst medan han sen betraktade J i smyg…

Älskar dom båda så himla mycket, ser fram emot våren i Vasaparken med dessa två!

♥