Jag blir både rörd och lite full i skratt när jag ser dom här bilderna (älskar hans uppsyn och knäppta händer 
)- dom togs på neonatalen när vår lille kämpe Alexander fortfarande sondmatades och inte var så stark som jag ändå upplever att han är idag. Jämförelsevis i alla fall.
Fast på ultraljudsundersökningen av Alexanders hjärta som vi var på nu i veckan så fick vi det tråkiga beskedet att hjärtat är lite sämre, fastän han upplevs att må bättre nu än tidigare.
Det är dock inget akut, men talar för att det kommer att bli en operation nu inom dom kommande månaderna.
Och fastän man var förberedd så blir man ändå lite rädd och besviken – man hoppas varje gång att läkaren ska titta upp från ultraljudsskärmen och utbrista ”nämen, en total själv-läkning har skett, ert barn är friskare än friskast!!”.
Ja. Sådär sitter man och fantiserar och hoppas i tysthet medan läkaren röntgar Alexanders hjärta, lungor och hjärna. Och fastän man vet att det inte är logiskt, så blir man ändå lite nedstämd när det inte händer.
Men men.
Idag är det söndag, och jag njuter av att ha min sambo hemma och familjen samlad.
Familj.
Tänk att man har en sån nu.
Kramar till er ♥
Ps. Jag tänkte skriva att jag inte har glömt att jag ska avsluta min förlossningsberättelse, men då ljuger jag för det hade jag faktiskt. Men nu är jag påmind så slutet kommer! 