Hej vänner!
Sitter just nu i en väldigt awkward position i en av dom galonklädda fåtöljerna här i vårt rum på sjukhuset, med en liten krampande Alexander i knät (tarmarna som krånglar lite, stackarn). Vi jobbar på med matningen, han är så duktig! 
Kom på att jag kanske borde fortsätta på den numera mycket utdragna förlossningsberättelsen, så vi hinner komma fram till slutet innan Alexander blir myndig, typ. Haha.
Måste ju förresten visa er min Push-Present också!
Hade inte hört det begreppet tidigare, men som namnet avslöjar så är det den gåva kvinnan får av sin partner efter att hon fött det gemensamma barnet – cute!
Min underbara kille (min babydaddy som jag numera kallar honom ) överraskade mig med en liten berömd orange ask efter att Alexander hade kommit till världen… Innehållet var något tidlöst och klassiskt som jag älskar och har suktat efter, och som jag kommer att bära i princip jämt när jag lämnat sjukhuset:
Jag ville så gärna ha den här lite bredare modellen, och i färgen Hermès-orange och guld såklart. Men det var länge sen jag nämnde det för min man, så jag blev mäkta överraskad av att han mindes och hade köpt det till mig.
Push-Present alltså.
Det gillar vi.
Men vart var vi nu i förlossningsstoryn…?
Just det, jag låg inne i förlossningsrummet iklädd en gigant diaper, med min sambo sittandes (i huvudhöjd!) bredvid mig. Jag fick såna där elektroder fastspända på magen så att dom kunde mäta barnets hjärtfrekvens, och även kunde se hur mina värkar kom och gick.
Och från det att jag kom in till sjukhuset så eskalerade dom i ganska stadig takt, värkarna alltså. Det där att det hela skulle stanna av skedde förstås inte, precis som jag själv känt på mig från första stund.
Så jag låg där och fascinerades av vad som pågick, och det var en sån motsägelsefull upplevelse – även fast jag som sagt var fullt övertygad om att barnet skulle komma, så kunde jag samtidigt på ett känslomässigt plan inte fatta vad som hände. Det var lite ut-ut-kroppen-feeling över det hela, som en konstig dröm. Så känns det faktiskt fortfarande när jag tänker tillbaka på den där natten.
Overkligt men levande på en och samma gång.
En sak var jag dock väldigt på det klara med, och det var det där med smärtlindring. Eller epiduralen, närmare bestämt. Den var jag fast bestämd på att jag ville ha, och jag hade hört tillräckligt många skräckhistorier om fall där man väntat för länge med att ge den och så plötsligt var det ”försent”.
Det skulle INTE hända mig hade jag beslutat redan tidigare, så jag hade på allvar planerat att den dag jag åkte in till förlossningen så skulle jag ha en post-it-lapp fastklistrad i pannan där jag med stora bokstäver skrivit ”Jag SKA ha epidural I GOD TID” samt ”Ge mig även alla andra droger ni har”.
Detta var helt seriöst min plan, jag ville ha det skriftligt på ett ställe där det inte kunde missas eller ignoreras. Därav placeringen mitt i pannan.
Men nu hade jag alltså inte den där post-it-lappen, så jag kände att det var lika bra att deklarera mina önskemål muntligen så tidigt som möjligt. Det första jag sa när barnmorska nr 1 dök upp var således just det – ”jag vill ha epidural!!”, innan hon ens hann presentera sig…
Men det som sen är lite intressant är att det möjligen var först i slutet, precis innan krystvärkarna, som jag verkligen ville ha epiduralen för att jag tyckte att det gjorde så pass ont. Dessförinnan tjatade jag om den mer i så att säga förebyggande syfte, haha… Och detta trots att jag, enligt barnmorskorna, hade väldigt intensiva och aktiva värkar som verkligen drev förlossningsarbetet framåt i en ganska snabb takt. Två gånger kräktes jag också dessutom, illamåendet kom över mig jättesnabbt men passerade sen efter att jag kastat upp.
Jag blev förstås erbjuden lustgas, men det tackade jag nej till. Dels för att jag tyckte att det lät som nån sorts pseudobedövning, jag ville ha the real deal och ingenting annat (jag var verkligen målinriktad när det gällde den där epiduralen, haha!). Sen hade jag visserligen kunnat testa det där med lustgasen lite för nöjes skull, för att få prova på det liksom, men jag lät bli då jag tänkte att den kanske skulle få mig mer illamående och det hade jag ingen lust med.
Hur som helst är en spännande sak så här efter förlossningen, och även under den, att jag faktiskt inte tyckte att det gjorde så himla ont. Alltså inte sådär ont som jag hade väntat mig och fasat inför – jag tycker alltid att alla kvinnor pratar om hur obeskrivligt plågsam smärtan är.
Absolut, det GÖR ont. Men jag minns inte värkarna som så fruktansvärda som jag fått dom beskrivna för mig. Så om det kan lugna eller peppa nån annan första-gångs-mother-to-be så är det ju bra!
Men krystvärkarna däremot… I´m NOT a fan, om vi säger så. Men inte mest på grund av smärtan, för den kan man uthärda trots allt, utan mer för att krystvärkarna medför en sån otrolig obehagskänsla i hela kroppen.
Men mer om det nästa gång!
Då ska jag också berätta om barnmorska nr 3, Elisabeth, hon som var med mig ända till slutet och som jag betraktar som ”min” barnmorska. Och hennes sidekick Dina, som såg ut och förde sig som en afrikansk drottning och som gjorde mig både lugn och galen på samma gång.
Och så om krystvärkarna då. Enda gången under hela processen när jag faktiskt höll på att tappa fattningen, och bara kände att det här går inte.
Och om hur det ändå gick.
Hur han slutligen kom ut, lilla Lejonungen.
Puss så länge ♥