En liten lägesuppdatering känns på sin plats.
Dagarna på sjukhuset går liksom i ett, allt flyter ihop och trots att man ibland kan uppleva att tiden står still så har man på samma gång sällan lugn och ro. Det har varit svårt att finna plats och inte minst att uppbåda koncentration till bloggandet, även fast jag vill hålla er informerade. Er kommunikation och ert stöd har ibland varit det som har hållit mig uppe under den här perioden.
Det har hänt en hel del under dom senaste dagarna.
Det kanske största är att vi nu är hemma med Alexander – på permission visserligen, som det heter när man fortfarande är inskriven på avdelningen och gör återbesök varannan dag, men ändå – vi är HEMMA.
Vi har sovit hemma två nätter nu, och börjar så smått vänja oss. Sen kan jag samtidigt säga att det inte bara var härligt att få beskedet att vi skulle få åka hem, det har varit tvära kast, rörigt och bristande information och ganska mycket hets när Alexander väl började äta lite bättre – då skulle vi plötsligt hem så fort som möjligt, och känslan av att det handlade om att spara pengar går inte helt att skaka av sig. Kanske orkar jag berätta mer om dom där sista dagarna någon gång, just nu vill jag helst blicka framåt och lämna allt det där bakom oss.
Sen är det tyvärr så att Alexander troligtvis kommer att behöva opereras för sin ductus – hans hjärta är överbelastat och det påverkar hans andning och blodcirkulation. Han står på medicin nu som gör att han ändå fungerar fint för tillfället, men det är ingen långsiktig lösning.
Så det man nu väntar på är att han ska gå upp i vikt, bli lite större helt enkelt.
Varje vecka görs det ultraljud på hans hjärta för att kolla av status – oförändrat betyder att man kan avvakta tills han väger mellan tre och fem kg (vilket krävs för den typ av ingrepp man helst vill genomföra), en försämring kan innebära att man inte kan avvakta mer utan får göra en annan typ av operation nu med en gång.
Sen finns det fortfarande en liten möjlighet att ductusen stängs av sig självt nu medan vi väntar på att han ska gå upp i vikt, eller att den inte påverkar honom i samma utsträckning när han blir lite större. Men man har låtit oss förstå att vi ska vara beredda på att det kommer att bli en operation.
Till en början kunde jag knappt tänka på det utan att börja gråta. Jag tycker att det känns jättejobbigt men försöker nu att acceptera att om det blir så, ja, då blir det så.
Då ska vi klara av det också, helt enkelt. Tillsammans.
Men nu ska vi avsluta det här inlägget med något underbart härligt som hände idag (ni som följer oss på Instagram under @Glamourpsykologen har redan fått ta del av nyheten) – Lejonungen blev av med sonden idag!!
Visserligen på prov, vi ska tillbaka till sjukhuset på söndag för vägning och se om han klarat att få i sig tillräckligt med mat på egen hand, men alltså – vilken fantastisk känsla att se sitt barn helt utan vare sig slangar eller sladdar!! Att kunna krama och pussa honom utan att vara rädd för att något ska gå sönder eller hamna fel eller göra honom illa.
Ovärderligt, det är vad det är.
Fullkomligt ovärderligt.
♥